08/10/2026
Ni ska inte tro att jag ligger på latsidan bara för att jag är sjukskriven och lämnar allt praktiskt arbete med Norrehus till Lars, Kasper och Christina! 😉
Visserligen tillbringar jag dagarna med foten i högläge och rör mig inte särskilt många meter. Men i huvudet är det desto mer rörelse.
Jag skriver nämligen en bok.
Och inte vilken bok som helst. Jag skriver om Norrehus. Om huset vi en gång förälskade oss i, om människorna som levde här långt innan vi kom hit och om alla de livsöden som på ett eller annat sätt har satt sina spår i väggarna.
Det började med en nyfikenhet på husets historia. Vem byggde det? Vilka bodde här? Vad hände med dem? Vi har redan forskat en del sedan vi köpte det men ju mer jag började gräva, desto mer insåg jag att det fanns en betydligt större berättelse att upptäcka.
Och vilken berättelse!
Jag har hamnat i gamla kyrkböcker, tidningsarkiv, bouppteckningar, lagfarter och dokument som inte sett dagens ljus på mycket länge. Jag har följt människor från lilla Klippan till Göteborg, Wien och Böhmen. Jag har hittat kärlekshistorier, familjehemligheter, märkliga sammanträffanden, stora framgångar och livsöden som stundtals är både sorgliga och svåra att förstå.
Och mitt i allt detta står vårt gamla Norrehus. I Klippan.
Det mest fascinerande är kanske att människorna bakom namnen långsamt har börjat träda fram. De är inte längre bara årtal och anteckningar i gamla register. De blir människor av kött och blod. Med ambitioner, drömmar, relationer och beslut som ibland fick konsekvenser långt större än de själva kunde ana.
Det finns dagar då jag sitter med ett hundra år gammalt dokument och plötsligt hittar en liten uppgift som förändrar hela bilden av en människa jag trodde att jag hade börjat förstå.
Och det är då jag inser att den här historien faktiskt måste berättas.
Boken blir en historisk roman, byggd på verkliga människor, verkliga händelser och en ganska omfattande mängd forskning. Där källorna tystnar får berättelsen ta vid, men jag kommer att vara noga med att skilja det vi faktiskt vet från det jag har gestaltat.
Parallellt växer också en annan bok fram: *Norrehus – huset, människorna och spåren de lämnade*. En mer dokumentär berättelse om husets historia, med fotografier, dokument och de verkliga människoödena bakom romanen.
Jag vet ännu inte riktigt vart allt detta kommer att föra mig. För varje svar jag hittar tycks det dyka upp tre nya frågor.
Men en sak vet jag.
Jag kommer aldrig mer att kunna gå genom rummen på Norrehus utan att tänka på alla dem som gått där före oss.
Och så småningom ska ni få lära känna dem också.
Så nej, jag ligger inte på latsidan. Jag har bara flyttat arbetet från restaurangen till skrivbordet.
Och förflyttat mig själv ungefär 130 år tillbaka i tiden.
