03/02/2024
Joakims farmor hade sagt att människor antingen är mottagare eller sändare. Att man var det ena eller det andra. Han berättade det i matsalen på folkhögskolan. Vi satt vid ett runt bord och pratade om björn och hur rädd man kan vara för ett djur utan att någonsin ha sett det.
När jag kom hem från Hälsingland tänkte jag att jag var en mottagare.
Det är som att jag kopplar på, utan att reflektera över det så kopplar jag på en extra växel av inkännande eller öppenhet. Jag tar in allt. Tror mig känna vad folk behöver höra.
Efteråt på tåget hem har jag inte stängt ned den där öppenheten. Det fortsätter. I flera dagar efteråt upplever jag att jag är hudlös. Alla elevernas röster, bilder och energier lever vidare i mig. Sen börjar jag kunna sortera i det där. Jag börjar berätta om någons projekt för Jimmy vid köksbordet. Det är att saker måste få landa, så brukar man säga när man upplevt saker, men för mig är det som att ha fått ett helt bibliotek in i mig, typ stadsbiblioteket, och det är stämningar, känslor, det är andras sorg och min egen. Det är berättelser av alla typer. Det är outsagda saker. Ibland känns det som att jag får med mig en hel människas livberättelse när jag är i det där tillståndet.
Jag är slt i en vecka efteråt. Det är svårt att förklara den grejen för folk som går till jobbet varje dag. Så jag förklarar inte.
Jag säger att jag jobbar som fotograf och då säger dom ”kan man försörja sig på det?” och jag säger ”ja” fast att det inte alltid har stämt.
Men jag berättar inte om livsbibliotek som förvaras i mig. Jag säger inte att jag jobbar som mottagare.
